Innan har jag inte velat skriva det för att jag vet att
du läser. Men nu när verkligheten är som den är känns det bara skönt att få det ur sig. I dag är det
sju dagar kvar av mitt äventyr i alperna. I dag är det också sista gången jag hämtar upp gäster på flygplatsen. Nästa lördag är det jag som står där vid incheckningsdisken med all packning och tårar som rinner. Den gula jackan är nerpackad och jag kan få vara lite mer
Ebba igen. Då behöver jag inte svara på några frågor om väder och vind, utan jag kommer sätta mig i planet och bara känna ett lugn. Veta att familjen möter upp mig på Sturup och att jag få ge dem den bästa och längsta kramen i världen! Att också få känna doften av mitt hus och mina egna lakan kommer att bli underbart. Att köra bil för första gången på fyra månader igen ser jag fram emot och åka direkt ner till Lingonstigen 28, ge mormor och morfar lite kärlek och sedan köra till
dig. Jag måste få se dig. Jag måste få känna den närheten jag har saknat i
105 dagar.
Det känns jätte konstigt att komma hem. Men det känns också jätte bra. Just nu känner jag mig så tom och har egentligen ingen aning om vad som kommer next. Livet är ett äventyr och jag sitter bakom ratten. Det ska bli skönt att komma hem, landa lite och få umgås med alla som jag trivs så otroligt bra med.
I bland inser man inte hur bra livet är och hur lyckligt lottad man är. Att tjafsa om småsaker gör mig bara sjukt less på mig själv. Varför? Det är väl bara att ställa sig framför spegeln och säga med sig argaste röst att lägga av på momangen! I bland önskar jag att jag kunde vara lika chill som på bilden ovan.
Nu, för att citera "The Ring" avrundar jag med "7 days" pass på, snart kommer jag!
